Agil arkitektur behöver vara adaptiv

- om variabilitet, SW product lines, och hur ”gamla ekonomin” tänker efter före.

Den som gått kursen Architecture Fundamentals, eller läst på själv, kommer ihåg resonemanget om symbiosen mellan Agile och arkitektur. Krasst ekonomiskt är drivraften bakom bådadera den samma: att slippa onödigt jobb.

Medan Agile förebygger onödig hierarki och overhead framförallt i närtid, förebygger arkitektur onödig upprepning och dubbelarbete även på sikt. En agil arkitekt strävar efter att minimera dubbelarbetet utan att öka overhead och mängden TAGRI (They Ain’t Gonna Read It). En agil arkitektur:

• tas fram med de agila metoder, teamen använder i övriga projekt
• dokumenteras på ett agilt sätt
• är agil i sig särskilt när det gäller de första 4 principerna (av 12) i Agile Manifesto,
1. kundnytta
2. förändringsvänlighet
3. täta snabba leveranser av fungerande system
4. nära samarbete med verksamheten.

Utöver att agila metoder/processer strävar efter att svara på förändringsönskemål snabbt, med de medel och färdigheter som finns att tillgå, så tänker en agil arkitekt också långsiktigt, på tvären av projekt- och  produktgränser. Särskilt när det gäller att proaktivt bygga in färdiga variationsmekanismer, som i sin tur kan snabbt och förutsägbart svara på förändringsönskemål även i ett sent skede.

Av arkitektrollen kräver detta utöver komponenttänkandet också flexibla komponenter och även en flexibel arkitektur/plattform. Den senare skrev jag ett gästinlägg om på denna blogg, i november 2013, inspirerad av VW-koncernen efter att HHS i Stockholm konstaterat att bilindustrin ligger årtionden före ”nya ekonomin” (t ex läkemedel) vad gäller konkurrenstryck, processeffektivisering, Lean-tänkande, mm.

Trots att varannan jämförelse mellan bilindustrin och kunskapsindustrin haltar, så tillhör flexibla produktarkitekturer områden där vi har något att lära. Ett år senare har nu VW:s häpnadsväckande plattformsinvestering (500 miljarder SEK) gett ett globalt eko och ett race till megaplattformar (vad var det vi sa 2013, när man ännu skrev ”megaplattform” med citationstecken...) Tala om en gammal bransch som tänker nytt och har grepp om inte bara på vad arkitektur kostar utan även på vad den inbringar.

Det förvånar knappast att racet till megaplattformar sammanfallit med ett nygammalt mjukvaruhus-tänk inom systemarkitektur: en varierbar software-product line, fritt översatt att tänka som de svenska ”I:na” tänkt i många år inom ERP, CRM, SCM, m m. Att sätta tydliga ramar, sammanhang och mål för komponentifiering, återanvändning, och variabilitet (framförallt hur långt det är praktiskt rimligt att variera/tänja komponenterna resp plattformen, och med vilka mönster och taktiker/tekniker).

Tekniskt sett är variabilitet (utan ytterligare programmering) både en förutsättning för och ett mått på ”SW-product line mognad.” Mer följer i endags-kursen på Informator (fr o m vinter 2014), Modular Product Line Approach in Architecture (T1430).

Bild: drivkraften bakom inbyggd variabilitet är en kombination av att efterfrågan blivit mer heterogen (för at inte säga spretig) samtidigt som tids- och kostnadspressen ökat.

Milan Kratochvil

konsult, Kiseldalen.com

Huvudförfattare: Growing Modular: Mass Customization of Complex Products, Services and Software samt UML Xtra Light: How to Specify Your SW Requirements

UML 2 Professional, OCUP Advanced Level (certifikatnivå 3 av 3)

Milan samarbetar med Informator sedan våren 1996 inom modellering, UML, krav, analys, arkitektur och design. Håller f.n. kurser i Arkitektur, i modellering (T2715, T2716), och 2013 höll han också Informators fullsatta Frukostseminarium om användningsfall.